Alla malins tankar, i form av en blogg: ) <3

Vad skönt det var när man var liten, då existerade inte skitsnack, kärlek var en puss på kinden, och pappa var den bästa killen på jorden, höjden av smärta var när barbiedockan tappat benet, värsta gråten var när man ramlade och skrapade upp knät, största rädslan var för monstret under sängen.

                          såå helt enkelt måste livet som liten vara sådär underbart fantastiskt, men är det verkligen så? Som coco och ja sa ida när de hade barnkalas, ohh va de är söta.. ohh va roligt de har.. oh va mkt paket.. Ahh livet som liten är inte som nu, när ja förlorade min kille i 1an som ja varit tsm med i en Hel dag..Wow kan ni tänka er. ja sorg njaa de vet ja inte direkt om det va.. Medans nu är det så smärtsamt att man inte ens vill tänka på det.. Och även om räddslan om monster var så sjukt stor , så kan ja ärligt säga att räddslan att en våldtäckts man skall komma upp genom busken, är väl ändå lite monster baserat.  Såå roligare , härligare när man är liten vet ja inte, men en sak är säker.. Nu vet jag vem jag är, jag vet va jag klarar av, och jag vet att livet inte är en dans på rosor. Om barbie dockan går sönder, kan ja alltid hämta klister, och om knät går sönder, så får ja helt enkelt sätta på mig tjockare strumpbyxor så att skadan inte syns..
Och om nu livet som stor skall innebära att ja gråter över att kärleken tar slut, så får ja en gång lära mig något av det..

Livet är inte slut när man är 5, och fått sin första cykel, eller när man är 15 och får ha sex och åka moppe, eller när man är 25 och borde ha barn.. nej livet är inte slut, men man skall inte glömma att man skall leva så länge det går, det förkännar man<3